Bakom obetald hyra: En berättelse om förskingring och samverkan

Jag vet att Socialtjänsten hörde av sig till kvinnan och hade viss kontakt i början men sen upphör den. Viktigt att komma ihåg är att Socialtjänstens verksamhet går ut på frivillighet – att hyresgästen medverkar – de kan inte tvinga någon att ha kontakt med dem. I det här läget började Socialtjänsten bli orolig över att det var något som inte stod rätt till och vi bestämde oss för att göra ett gemensamt hembesök.  

Ett gemensamt hembesök 

Vi åkte hem till den här kvinnan, knackade och ringde på dörren. Ingen öppnade och det var tyst inne i bostaden. Kvinnan var i den åldern att vi hade anledning att tro att hon skulle vara hemma vid tidpunkten. Jag började fundera över om det kunde handla om en nödsituation, att hon hade farit illa eller i värsta fall avlidit. Det fanns dock inte registrerar någonstans att personen skulle vara avliden.  

Jag knackade på hos de närmaste grannarna för att se om de hade sett eller hört något. De kom med dubbla budskap och jag valde då enligt rutin att titta in i brevinkastet. Jag möttes av en avvikande lukt och jag valde då att ringa upp en av våra kontaktpersoner hos polisen för konsultation. 

"Polisen bad mig att omgående kontakta 112"

Jag och Socialtjänsten larmade och operatören på SOS valde att skicka en ambulans – jag förstod då att vi nu klev över i en annan lag som handlar om nöd. Parallellt med att ambulansen körde fram, kontaktade jag en kollega som kom och stod redo med nyckel.  

Ambulansen kom 

Bilden är illustrativ och inte relaterad till den beskrivna händelsen.

Ambulansen kom och bestämde sig för att gå in i bostaden och vi öppnade dörren. Jag och min kollega stod kvar i trapphuset. Vi är inte tränade för att möta avlidna personer eller personer som är i fysisk fara. Efter en liten stund kom ambulanspersonalen tillbaka och sa att det fanns en person i lägenheten och att hon var vid liv men inte ville prata. Alla har rätt att säga nej, men vi lyckas ändå genom motiverande samtal i dörrspringan, att få kvinnas okej på att släppa in Socialtjänsten för samtal.  

"Det är viktigt att komma ihåg att varje part i en sådan här situation behöver veta sina begräsningar, rättigheter och vad som gäller när det kommer till samtycke!" 

Jag bedömde att det var ett förtroligt samtal mellan hyresgästen och Socialtjänsten som arbetar med annan lagstiftning och valde att stå kvar i trapphuset. Socialtjänstepersonerna lyckades så småningom att få kvinnan att gå med på ett trepartsmöte med dem och oss på GotlandsHem. Mötet skulle hållas hos oss då ärendet gällde uteblivna betalningar och vi ville genomföra mötet i en lugn och trygg miljö. Kvinnan blev ombedd att ta med sig en närstående eller någon som hon kände förtroende för. 

Ett möte om utebliven hyra 

Kvinnan kom till det avtalade mötet. Med sig hade hon sin son. Vi satte oss ner och pratade om nuläget och varför hyran inte blivit betald. I det här samtalet kom det fram att sonen skulle hjälpa sin mamma med att betala hyran och att hon varje månad fört över pengar till honom. Men pengarna hade alltså aldrig kommit fram till oss. 

Sonen började ganska snabbt förklara sig genom att säga att det varit fel på banken och liknande. Jag och personen från Socialtjänsten utbytte en blick – vi förstod i det läget vad det kunde röra sig om. Jag föreslog att jag och sonen skulle gå in i ett annat rum och prata. Socialtjänstepersonen kunde då stanna kvar med kvinnan och börja föra ett annat samtal där de kunde blicka framåt och diskutera olika lösningar. 

Jag och sonen gick in i ett annat rum. Han fortsatte att komma med olika osannolika förklaringar. Då valde jag att gå rakt på sak. Jag frågade om han hade någon form av missbruksproblematik, om det är så att han spelar eller om han missbrukar på något annat sätt. Jag får ett svävande svar som varken är bekräftande eller förnekande.  

Min erfarenhet kring sådana här situationer är att det inte är farligt att ställa den frågan. Just den frågan behöver ställas för att öppna upp för en chans att komma vidare. Sonen var troligen i någon form av förnekelse men i och med att jag ställde frågan sådde jag ett frö för att medvetandegöra honom om att det fanns en problematik. 

Eftersom jag fick det svar jag fick – varken bekräftande eller förnekande – började jag ganska neutralt informera om vilka stöd som fanns att få. Sonen fortsätter med sina bortförklaringar. 

"Jag väljer att avsluta samtalet med att säga att jag kommer göra en orosanmälan och informerar även om hur det går till" 

Socialtjänsten har stärkt kvinnan 

Bilden är illustrativ och inte relaterad till den beskrivna händelsen.

Det som har pågått i rummet bredvid är att Socialtjänsten har stärkt kvinnan. De har troligen även berört den problembild jag och sonen pratat om. Och utan att hon behöver ta ställning till sin sons olika risker, lämnade hon ett samtycke till Socialtjänsten som innebar att de fick gå in med ett förmedlingsuppdrag. Det går ut på att Socialtjänsten säkerställer att de grundläggande kostnaderna blir betalda i samförstånd med personen de har uppdraget för – Socialtjänsten gör betalningarna åt hyresgästen med hyresgästens pengar. Det är en lösning Socialtjänsten tillfälligt kan erbjuda ifall en person av olika anledningar har svårt för att betala sina utgifter i väntan på att annat stöd finns på plats – till exempel en god man. Lösningen bygger 100 procent på frivillighet.  

Efter några få dagar hade jag och ansvarig på Socialtjänsten direktkontakt. Den kontakten kunde vi ha tack vare att kvinnan gett sitt samtycke. Socialtjänsten hade satt sig in i kvinnans ekonomi och tillsammans kunde vi hitta en fungerande avbetalningsplan över tid. Hyresskulden kunde betas av samtidigt som kvinnan fick en ekonomi som var hållbar. 

"Nu har det gått en tid och vi kan berätta att kvinnan bor kvar och att skulden är avbetalad"  

Hur det har gått för hennes son vet vi inte. Om han hade problem – oavsett bakomliggande faktor – så har vi hjälpt honom att inte ha tillgång till mer pengar än vad han kan hantera. Vi har hjälpt att bryta beroendeställningen i deras relationen så att de nu kan fokusera på att vara mor och son. 

Tillit i samverkan 

Min reflektion över det här är hur viktigt det är att det finns tillit i en samverkan. Och man kan säga att vi gjorde hela resan. En samverkan handlar om att få en gemensam helhetsbild vilket vi fick i det här fallet tillsammans med Socialtjänsten. Utifrån denna bild agerade vi tillsammans – samma avsikt, olika uppdrag, samma tidpunkt mot samma person. Att den här situationen kunde lösas byggde också på att vi har upparbetade kontaktvägar, förstod de olika rollerna och tog vårt ansvar.  

"Vi är inte rädda för att vara påträngande – vi arbetar efter att vi är empatiskt påträngande. Det måste man våga vara i det arbete vi gör. Vi måste ha empati och vi får aldrig ge upp och en del i att inte ge upp är att vara påträngande" 

Det kan säkert i stunden uppfattas som en provokation – men den är utförd med empati och med goda intentioner. Min tro är att den här kvinnan var medveten om varför vi var där. Hon har fått information och brev som vi visste att hon hade läst. Men situationen var alldeles för jobbig att ta tag i. Det är ganska vanlig att människor känner så i svåra situationer och ofta – efter vårt agerande – så får vi ett tack. Tack för att vi kom och tack för att vi faktiskt ställde frågan.  

På Gotland har vi en fantastisk socialtjänst som bryr sig på riktigt, vi har otroligt engagerade ambulanssjukvårdare och poliser. Jag är så tacksam för det engagemang som inte bara sitter i organisationerna utan i varje enskild medarbetare.  

I den här typen av situation är det viktigt att komma ihåg att det är en del av vår professionella vardag – en vardag som vi kan lämna när vi går för dagen – men det är människors liv vi har att göra med. 

Malte Nilsson, samordnare social hållbarhet, GotlandsHem